Jag vet att döden är en del av livet. Men det är så svårt att hantera det där suget i magen som uppstår när jag tänker på dem i min närhet som gått bort.

Kollade precis på gamla bilder på min älskade hund som jag fick äran att spendera 15 år av min uppväxt med. Såg hennes lilla nos som jag pussat på så många gånger. Såg hennes luffsiga skägg som jag fått reda ut med kam så många gånger när hon druckit mjölk. Kom och tänka på de små suckarna hon gjorde när hon precis lagt sig till ro för att sova. Hon kändes så nära. Och i nästa sekund så får jag upp bilderna i huvudet från dagen hon gick bort. Och jag påminns åter om att jag aldrig kommer att få uppleva henne igen. Det får mig att vilja skrika av smärta och saknad.

Det enda man vill är att få träffa någon åtminstone bara EN gång till - men att samtidigt vet man att det är totalt omöjligt. Vad är vitsen med döden egentligen!? Så fruktansvärt smärtsamt. 

Ångesten