God kväll!

Lite bakgrund: I maj i år drabbades min pappa av en stroke. Läkaren kallade den en "liten stroke", och han fick inga stora men av den. Det var mest skärrande för honom och för oss runt omkring. Och de hittade dessutom inte orsaken till varför han fick proppen. Den här uppbyggda tryggheten som man har att "inget sånt där händer mig" - bara krossades på en sekund typ. Jag har mått väldigt dåligt efter det där, av förklarliga skäl. Har ältat både fram och tillbaka varför proppen uppstod. Och tänkt igenom sannolikheter för att han ska få en ny propp osv osv osv. 

Men pappa har som sagt återhämtat sig bra! Dock har jag och mamma har efter det som hände sneglat lite extra på hans mungipa för att kolla så att den inte är sned. Eller så har vi hållit andan när han pratar och inte hittar ett enkelt ord. Eller så har hjärtat hoppat över ett slag om han bara råkat snubbla till. Men jag kände trots allt att jag börjat bygga upp den där "falska" tryggheten igen. Tills för ca 2 veckor sedan när han började få feber - helt utan andra symptom. Läkaren såg ingenting konstigt på hans blodprover. Ingen infektion eller något som kunde förklara var hans feber kom ifrån. Helt plötsligt försvann febern och vi andades ut. Tills det kom tillbaka igen, och MYCKET kraftigare denna gång. De var till och med inne på akuten en sväng och vände - men fortfarande ingen som helst förklaring till vad febern berodde på. Så vi lämnade ännu fler prover. Det uppstod blandade känslor när läkaren på sjukhuset idag ringde och bekräftade att pappa fått TBE. 

Jag har känt att oron och ovissheten efter pappas stroke har ätit upp mig inifrån den här sommaren. Jag är ensambarn och väldigt nära mina föräldrar. Jag är LIVRÄDD för att förlora dom. Och nu blev pappa dålig igen - först av oklar anledning ännu en gång - så kändes det så himla jobbigt. Känslan lättade mycket när vi fick en diagnos. För då vet jag ju vad han lider av och slipper spekulera. Men vad jag hört om TBE så är det ju inte en supertrevlig sjukdom. Man kan ju dessutom inte behandla den på något sätt utan det är bara att låta kroppen självläka... Nu hoppas jag bara att han inte ska få några större kvarvarande symptom av detta. Fatta vilken otur att få både stroke och TBE samma sommar. Låter ju som ett dåligt skämt.. Älskade pappa, du kämpar på bra.  

Ibland tänker jag att det vore lättare att inte ha någon att bry sig om, och bo ute i skogen i ett litet torp för att inte behöva oroa sig för eller förlora någon. Men nej, hur tråkigt vore inte det ändå. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att döden är en del av livet. Men det är så svårt att hantera det där suget i magen som uppstår när jag tänker på dem i min närhet som gått bort.   Kollade precis på gamla bilder på min älskade hund som jag fick äran att spendera 15 år av...

Hej internet!   Hur börjar man ens en blogg? Det känns på något sätt som att första inlägget är så kritiskt. Som om det liksom styr hur resten av bloggen kommer bli? Nåja, jag hittar väl på något.    Jag stod i duschen när jag kom och tänka p...